Igår när jag åkte och hälsade på brorsan så passade jag på att ta en sväng förbi mitt barndomshem i Vibbyn utanför Boden. Egentligen så har jag två barndomshem där, ett på varje sida av ån. Det ena är pappas och det andra dit vi flyttade när mor min träffade en annan man, på andra sidan av byn. Nå hursomhelst, pappas gamla gård, som jag tyvärr sålde för tio år sedan åkte vi först förbi och hur där såg ut. Väldigt igenvuxet, gården full med bilar och huset helt vanställt med nya fönster och dörrar lite här och var som inte matchade någonting och allt såg väldigt ofärdigt ut. Det är ju inte mycket att göra åt men jag kände mig lite som Selma Lagerlöf som bestämde sig att köpa tillbaka sin barndomsgård när hon blev känd författare. Så nån gång när jag blir känd på något sätt får jag väl göra det. Eller kanske inte?
Nåväl efter att ha åkt runt lite där på “Vibby-ören” eller “Eurn” som det också kallas så åkte vi över till andra sidan, passerade min farbrors hus som nu också har ny ägare och där såg det om möjligt ännu värre ut. Skrotbilar och bussar och gud vet vad precis överallt. Det värsta jag sett på länge om jag ska vara ärlig. På toppen av flaggstången vajade en Sydstatsflagga eller något liknande. Nästa hus “Johanssons” stod helt övergivet och igenvuxet, såg ut som Bates motell. Sedan kom då mitt andra barndomshem “Perssons” och där var iallafall någårlunda ordning och reda. Men kornboden såg ut att vara på väg att rasa vilken minut som helst.
Nåväl, saker och ting förändras ju förstås men man har ju en minnesbild av hur det såg ut förr i tiden så därför blir man väl lite chockad när man inte varit där på många år. Det som störde nästan mest var ju hur igenvuxet allt har blivit när ingen brukar marken. I stället för de öppna landskap jag minns så var det bara som en skog överallt, gick knappt att se gårdarna på sina ställen. Men nu har jag iallafall sett stället igen, det får nog gå tio år till nästa gång tror jag.
